Jag och människor...

Jag gillar verkligen inte människor i allmänhet, jag gillar mina vänner, min pojkvän, några få utvalda kan man säga. Resten har har inte så mycket till övers för. Jag tycker särskilt att människor i grupp beter sig som idioter medan individer kan vara något smartare om man har tur. Det här är inget nytt för mig att jag känner så här men vad jag däremot har märkt på sista tiden är att jag börjat reagera fysiskt på andra människor när jag tvingas ut i världen.

Jag får en fysisk reaktion t.ex. när folk kommer för nära mig, det känns som att min kropp vill ta avstånd, huden och hörseln blir irriterad och jag har inget val än att hänga på. Vad är det med köer och folks önskan om att stå och gnugga sig mot ens rumpa? Eller när dom ställer sig i vägen. Nej man kan inte stanna precis när man kommit upp för rulltrappan för då kommer vi andra inte av, men golvet fortsätter åka under våra fötter, jag lovar!! Jag skulle kunna dra 100 exempel till men inte just nu, just nu undrar jag över den här nya reaktionen, innan har jag blivit irriterad som fan, absolut, men nu känns det ibland som att jag bara skulle vilja skrika och slänga folk åt sidan. Som att jag nån dag bara kommer tappa det, få ett "falling down" moment. Jag kan inte förklara känslan, den bara är där när jag hamnar i dom här situationerna. Jag vet ju att det bara är jag själv som får lida för att jag blir förbannad och stressad varje dag, för inte märker dom här människorna nånsin att dom står med sin väska i min röv, eller att dom blockerar en hel väg, att dom ställer sig mitt framför en när man står och läser tidtabellen, sätter sig på sätet bredvid en på spårvagnen INNAN man hinner flytta sin väska som ligger där tillfälligt, ställer/sätter sig supernära fast det finns hur mycket space som helst, står i gången på spårvagnen med en stor väska som dom slänger omkring med utan nån som helst koll på att den träffar folk som sitter ner....
Eller märker dom det...och skiter i det?