Idag har jag varit och träffat bröder och pappa och massa ingift släkt från Finland och spelat Boule och i lördags var jag ju på min älskade lillebrors 30-årsfest. Allt som allt har det varit supertrevligt och väldigt roligt att träffa alla från Finland som jag inte sett på flera år.
Min familj är lite annorlunda på pappas sida då min pappa är ganska svårt hörselskadad och min lillebror har Downs Syndrom och kan inte prata så bra. Nu när finska sidan av släkten var på besök pratar dessutom hälften bara finska eller dålig svenska och det blir ännu snurrigare. Jag tänker att när någon utomstående hör vår familj (även när inte finnarna är med) så måste det låta ganska lustigt, som en svensk komedi med en familj där alla pratar förbi varandra och allting blir väldigt snurrigt, fel och komiskt och alla pratar väldigt högt. Det är helt enkelt ganska hey baberiba när vi samlas. Pappa hör inte så han svarar på nåt helt annat eller så råkar han komma på samma tanke samtidigt och säger precis samma sak som man just sagt till honom. Min lillebror som är den mest kärleksfulla, empatiska lilla solstråle jag känner gillar att showa och prata och är ganska högljudd så samtidigt som man försöker prata med pappa och få honom att höra så har man en bror som vill berätta eller visa nåt och låter så mycket att det blir ännu omöjligare för pappa att höra. Som utomstående måste det vara ganska överväldigande första gången man träffar min familj med en person som man aldrig riktigt vet om han hör vad man säger och en person som man aldrig riktigt vet om man förstår vad han säger. Men det finns så mycket kärlek! Även om vi pratar förbi varandra, halvskriker för att höras, pratar om helt olika saker eller inte förstår varandra så älskar vi varandra så otroligt mycket och det kan man säga bara med ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar