
Hittade den här på en annan blogg och tyckte den var sjukt skojig så nu ligger den här med! Gillar den på Adlibris som sätter priserna, den personen har humor.


När jag var uppe i Sthlm på praktik för ett tag sen så lyckades jag första dagen att tappa min lurar i mammas trädgård och där låg dom i regnet hela dagen. Efter det blev dom aldrig riktigt sig själva igen. När jag senare fyllde år köpte min mamma ett par Kossart Ipro till mig,(högra bilden) en vidareutveckling på såna som min mamma och halva Sverige verkar ha,(vänstra bilden) och jag förstår dom för det är grymt bra ljud och dom är billiga. Eftersom så många har dom bör det ju också tyda på en viss kvalité. Men som vanligt har jag världens otur! Det börjar med att ena lurens skumgummihölje går sönder och sen går en annan skumgummidel sönder också. Jag ringer(eftersom butiken ligger i Sthlm) och ber att dom ska skicka nya delar och det ska dom fixa men det händer såklart inget. Nu när jag var uppe så tog jag med mig dom och gick och bytte hela lurarna istället. När jag sitter på tåger hem så plockar jag upp dom för att lyssna på musik ochjag behöver bara lyfta dom ur paketet så lossnar en plastbit och går i två delar. När jag sen kommer hem så ligger det ett kuvert här och i det ligger det två skumgummidelar till mig. Så nu har jag ett par nya lurar som är trasiga på ett annat sätt och ett par extra skumgummidelar som jag inte längre behöver. Vad är det här? Livet flyter så himla dåligt. Jag är otursförföljd. Livets jävlighet och Murphy skrattar mig i ansiktet hela tiden.Min arm är röd och svullen, minst sagt! Ser ni den där kanten som är precis innan mitt armveck? Där det går från mörkt till ljust. Det är inte skuggning alltså utan det är ett blåmärke...som täcker hela undersidan på min arm. Och jag är så svullen så att det ut som armen på en gammal tant med gäddhäng, fast på fel sida av armen. Ja det ser faktiskt helt sjukt ut men hur sjukt framgår inte av bilden.
Men nu ska bara rosorna bli röda och sen är den klar. Tyvärr fanns det inte tid förrän slutet februari, jag är grymt otålig!
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
Igår var det julfest i skolan. Det var mycket trevligt faktiskt. Skolan hade bjudit in en man som heter David Lega att prata och han var helt fantastisk. Han är handikappad och sitter i rullstol, han kan inte använda armarna alls och han har bara 30% rörlighet i benen. En dag när han var 12 bestämde han sig för att han ville lära sig simma och sen slutade det med att han tog otaliga medaljer i Paralympics. Han simmar alltså med 30% rörlighet i benen och sen enbart rygg- och nackstyrka för att hålla uppe överkroppen!? Han kämpade i 4 år för att lära sig att själv ta sig upp ur bassängen. Helt otroligt! Han har uppfunnit en egen rullstol som han cyklar sig framåt i och i den har han "sprungit" Göteborgsvarvet. Inte för att bevisa att han kunde utan för att han och hans vän glömde bort att han var handikappat en nyårsafton kl 5 på morgonen och slog vad. Jag skulle kunna fortsätta babbla på om alla otroliga saker han har gjort men det jag egentligen ville säga är att han var så otroligt positiv och glad och framförallt sjukt rolig. Vi skrattade oss igenom hela hans föreläsning. Han berättade att en av de vanligaste och tråkigaste frågor han får av journalister är "är det inte jobbigt med alla höga trottoarkanter?" och David säger, inte vet jag, jag går väl inte runt och tänker på alla höga trottoarkanter heller, jag letar efter dom låga.
Idag var jag och kärleken och käkade sjukt mycket god mat, sen jobbade jag hårt på att bli full (och lyckades) och så gick vi till Rubinen och kollade på Magnus Betnér som var helt klockren som vanligt. Så jävla bra!